Vi lyssnar

Varje gång min sjukdom kickade igång så mådde jag inte bra varken fysiskt och psykiskt. Jag hade negativa tankar och längtade ofta efter döden. Ni kanske inte kan tro det, men tanken på att detta kunde vara hela livet, fick mig att gråta av smärta. En kille kan verkligen gråta.

Anledningen till att jag aldrig kunde slappna av var egentligen inte på grund av skolarbetet, utan stressen över att jag inte hade någon tillförlitlig vän. Någon som fanns där för att hjälpa mig upp istället för att trycka ner mig.

Det är okej att må dåligt, allt är inte alltid på topp men låt inte ditt mående gå så långt att du inte längre vill vara kvar. För även om livet kan verka vara förjävligt ibland så är det lika vackert.

I was very anxious and even a bit depressed when travelling halfway across the world. For 8 years, I wasn’t able to completely open up in therapy, a bit because of the trauma I had experienced in my life.

Jag tror att det var runt den tiden jag insåg hur lite intresse pappa hade i mig. Aldrig pratade vi om min dag, alltid hans dag. Aldrig pratade vi om mina mål, alltid hans mål. Mitt behov för hans bekräftelse hade tagit sin start.

Jag kommer ihåg hur jag frös och tänkte ”fan va skönt att bara lägga mig här över natten och bara frysa, inte dö, men bara frysa, så jag inte behöver tänka mer”.

Vrede, depression, avund och isolering var de tillstånd jag för det mesta fann mig själv befinna mig i under större delen av mitt första gymnasieår. Även om jag strängt sa åt mig själv att ändra mina vanor så slog livet bara tillbaka.

Han tog tag i mina axlar, därefter slängde han ner mig i soffan som var bredvid mig och slog till mig på armen. Genom manipulation, särbehandling och våld fick han mig att tro att jag var otillräcklig, ensam och att allt var mitt fel.

Död inombords. Det var jag största delen av min barndom. Döda ansikten och iskalla blickar som kollade igenom mig, istället för på mig, fick mig som ung att begravas under berg av skam och tvivla på värdet av min existens.